Varg i veum

Efter ett utspel från regeringen som öppnar för en halverad vargstam är rovdjursfrågan med ens högaktuell igen. Men den nuvarande debatten är alltför onyanserad för att leda någonvart. 

I en av Aisopos fabler stöter vargen på ett lamm. Vargen försöker rättfärdiga sin vilja att döda lammet med påstådda oförrätter, men lammet håller fast vid sin oskuld. Till slut tröttnar vargen, och dödar lammet: ”Du kan skylla ifrån dig hur mycket du vill; jag vill inte bli utan mat idag”. Dagens sagovargar är sig i stort sett lika. Vår bild av vargen är sällan den av ett sympatiskt djur, vare sig det handlar om antikens fabler eller serietidningen Bamse. Redan namnet i sig är talande: varg betyder våldsverkare på gammal svenska – därav det gamla namnet för fredlös, varg i veum. Ulv, som djuret egentligen heter, tordes man inte säga av rädsla för att blotta namnet skulle räcka för att locka till sig det man fruktade. Det kallas noanamn, och har mig veterligen inte förärats något annat djur i Sverige. Lucifer kallades för hin håle, och ulven fick heta varg eller gråben.

Svenska staten betalade skottpengar på varg mellan 1647 och 1966, en period om drygt 300 år. När vargen fridlystes på 60-talet fanns bara ett tiotal djur kvar –  i stora delar av landet var den utrotad sedan decennier, något som får antas ha varit själva målet med den systematiska avskjutningen. Motivet därtill är knappast svårtytt. Det är lätt att se hur vargen kan te sig som lite annat än ett otyg för den som brukar jorden och skogen, lätt att föreställa sig varför den bonde som får sin fårflock uppäten vill ha bort vargen för gott. Att vargen dödar mer än vad den kan äta må vara bra ur en ekologisk synvinkel – mycket as betyder mycket mat för andra djur – men för den som håller boskap ter det sig nog närmast som ett urskillningslöst dödande, som att vargen dödar för dödandets skull och inte för att den måste.

Det finns egentligen inget som hindrar att människan lever tillsammans med varg. Vad det däremot finns tydliga hinder för är att människan fortsätter leva som hon nu gör i en trakt där vargen har återvänt. Vad vi gjort ”sedan urminnes tider” är sällan vad vi gjort i mer än 30–40 år, en generation räcker gott för att etablera levnadsmönster – att det inte gick att jaga med lösspringande hund för tvåhundra år sedan är på sin höjd abstrakt kuriosa för den som jagat på det viset sedan barnsben. Med renbetet är det än värre – visst fanns det varg i sameland för länge sedan, men den gick minst sagt hårt åt renhjordarna. Det finns hyfsat gott stöd i forskningen för att anta att vargen, rent principiellt, alltid ger sig på renen först i ett ekosystem där såväl ren som älg och andra större bytesdjur finns att tillgå. Att hålla ren som man gör nu kommer inte att gå om vargen tillåts etablera sig i hela norra Sverige, något som på sikt är en förutsättning för en livskraftig vargstam.

Det finns givetvis inget som hindrar att människor på landsbygden förändrar sitt sätt att leva. Det vore knappast något nytt. Den så folkkära älgjakten är exempelvis en försvarligt ny företeelse – älgen var i det närmaste utrotad i Sverige i mitten av 1800-talet. Men människor vill sällan ändra sin livsföring på befallning, framför allt när de har svårt att se vad de skulle få ut av det. Vargfrågan har kommit att bli symbolisk för konflikten mellan stad och landsbygd av det enkla skälet att det är just vad vi stadsbor ber människor på landet att göra, att förändra sin livsstil utan att egentligen få något för det.

Studier visar att människors inställning till vargen tenderar att förbättras när de levt nära den under en tid, när de upplever faktiska fördelar och lär sig hur man ska leva med den. Ur en ekologisk synvinkel för vargen mycket gott med sig, och de allra flesta människor tycker nog att naturen på något plan blir rikare när stora rovdjur är en del av den. Men de positiva effekterna förutsätter att vargen är en etablerad del av naturen – det är inte rimligt att människor ska kunna föreställa sig subtila ekologiska förändringar och naturupplevelser samtidigt som de bortses från faktiska olägenheter vargen orsakar för till exempel den som tycker om att jaga.

I slutändan är det landsbygdsbefolkningen som måste vilja ha vargen, allt annat är orimligt. Om inte annat ur rent praktiskt hänseende – erfarenheten visar att alla former av naturvårdsarbete blir hopplöst komplicerat om lokalbefolkningen, de som känner naturen och vistas i den, inte stöder de åtgärder man försöker genomföra. Det är inte omöjligt att nå dit, men det kräver ett betydligt större mått av ödmjukhet än vad som återfinns hos merparten av dagens vargförespråkare. Naturvård handlar aldrig bara om forskning och juridik – det handlar om makt, och det handlar om synen på vad naturen är och vad den bör vara. Så länge den insikten inte har letat sig in i diskussionen om vargens vara eller icke vara kommer positionerna troligtvis att förbli lika låsta som hittills.

Det finns ingen patentlösning på vargfrågan, men att föra över mer makt till landstingen är en bra början. Inte för att de kommer att fatta bättre beslut ur naturvårdssynpunkt (snarare tvärtom), men för att det möjliigtvis kan bidra till åtminstone någon liten ökning av den demokratiska legitimiteten. En acceptans för vargen måste växa fram underifrån – något som Naturvårdsverket själva konstaterat i den enda ordentliga utredning som gjorts i frågan, där man bland annat tittat på återintroduktionen av varg i den amerikanska nationalparken Yellowstone. Kanske behövs något liknande här, en introducering i ett pilotområde där fokus läggs inte bara på vargen utan på ekosystemet och människans roll i det i stort. Alldeles hur som behövs någon form av initiativ som bryter det rådande dödläget där jägarförbundet och miljörörelsen skriker sig hesa på varandra utan att något händer.

Kravallerna i Husby är allt annat än svårförklarade

Husby brinner. Än en gång, får väl sägas, för det är inte första gången kravaller och bilbränder utbryter här. Inte heller är det första gången ungdomar slåss med polisen och tänder eld på bilar, även om vissa kommentatorer gärna vill få det till att vad vi nu ser är något nytt — och, underförstått, något unikt för invandrartäta förorter.

Orsakerna är många och komplexa, men knappast så svårbegripliga som många journalister och politiker vill få det till. En stor del av problemet bottnar i rent socioekonomiska faktorer: arbetslösheten i Husby är hög och ungdomsarbetslösheten desto högre, och en stor andel av de unga saknar inte bara jobb utan också gymnasiebetyg. Det handlar kort sagt om klass. Den ekonomiska krisen må ha drabbat Sverige lindrigare än många andra länder, men den slår som hårdast mot människor som de i Husby — och, bör väl tilläggas, hårdast mot män utan högre utbildning.

Ett ord som ofta används i sammanhanget är utanförskap, men det utan en djupare analys av vad sådan faktiskt innebär och vad dess orsaker är. Delvis handlar det om etnicitet, men inte på det sätt som SD med flera hävdar. Människor i förorten känner sig utanför av den enkla anledningen att de betraktas, behandlas och beskrivs som främmande. Ett enkelt exempel: För bara några år sedan stod försvaret i begrepp att skicka soldater ur utlandsstyrkan till Rinkeby för att öva inför FN-insatser i andra länder. Det är svårt att inte uppleva avståndet till majoritetssamhället som stort när statsmakten ser de egna kvarteren som en tacksam proxy för Kabul.

Den reflexmässiga reaktionen på stenkastningen och bränderna är oförstånd. Varför eldar de upp sina grannars bilar, varför förstör de sina egna kvarter? Men för den som tänker ett steg längre finns flera fult rimliga skäl till att man gör just så. Bränderna och våldet för med sig poliser, det ger en möjlighet att fysiskt konfrontera representanter för majoritetssamhället och det som ytterst utgör den stat man känner sig exkluderad från — det ger möjlighet att konfrontera Lagen i förkroppsligad form. Detsamma gäller för stenarna mot räddningstjänsten, den som bär en uniform blir en tacksam representant för majoritetssamhället snarare än en person av kött och blod. Det är varken rätt eller riktigt, men högst mänskligt.

Oförmågan hos majoritetssamhället att förstå är i sig en del av poängen med kravallerna. De som kastar sten och bränner är inte intresserade av den liberala demokratins spelregler, inte intresserade av att bilda intresseföreningar och skriva insändare. De har redan förkastat den arenan, eftersom de upplever att den inte är för dem. Att då göra något som den liberala demokratins representanter inte förstår, inte kan förstå, blir i sig en protesthandling och en form av motstånd. Det är knappast nytt eller unikt, och har tillämpats i betydligt mer artikulerade former av till exempel libertarianer och sovjetiska dissidenter. Det kallas antipolitik, och är en politisk strategi lika gammal som den mänskliga civilisationen. Att förkasta de institutioner och påverkansvägar som majoritetssamhället tillhandahåller är en motståndshandling, en form av trots, och allt annat än meningslöst i bilbrännarnas ögon (om än gissningsvis inte formulerat i fullt så teoritunga termer).

För majoritetssamhället i Sverige är förortsbon den Andre i ordets fulla bemärkelse, hen är främmande. Våldet är varken svårbegripligt eller märkligt, det är en högst naturlig följd av sociala, ekonomiska och kulturella faktorer som i slutändan uppkommit genom politiska beslut. Lösningen är inte gummikulor och tårgas, men den är inte heller att bara satsa mer på jobb och utbildning. Så länge det talas om blonda och blåögda svenskar kontra ”de andra” består problemet.

Tjänster och gentjänster

I början av året gav regeringen Naturvårdsverket i uppdrag att sammanställa information om Sveriges ekosystemtjänster. För några år sedan hade jag nog sett det som positivt – när jag fortfarande läste ekologi vid universitetet var ekosystemtjänster det nya svarta, en tacksam lösning på problemet att få marknadsekonomins anhängare att lyssna när naturvärden kom på tal. Numera ställer jag mig försiktigt skeptisk till ordet. Inte på grund av vad vi biologer menar när vi använder det, men på grund av vad det är vi faktiskt säger.

När en biolog pratar om ekosystemtjänster använder hen ett ord hen själv inte förstår, och det för att förklara något som mottagaren saknar förutsättningar att begripa. För att förstå problemet med att prata om ekosystemtjänster måste vi inse vad det är som faktiskt avses när vi talar om pollination eller denitrifikation i en våtmark som en tjänst. Ordet tjänst är i sammanhanget en ekonomisk term – något som säljs på en marknad, som i hushållsnära tjänster. Redan här börjar termen ekosystemtjänster att framstå som märklig. Är det verkligen rimligt att tala om naturen som en aktör på en marknad? Om pollination av fruktträd nu är en tjänst i ekonomisk mening, vari består betalningen? Och hur sätts priset?

Det blir snabbt uppenbart att det som avses inte egentligen är en tjänst i eknonomisk mening, aturliga processer faller helt enkelt utanför definitionen. Men ekonomiska tjänter är inte bara en dålig metafor för vad ekosystem gör, de är också en direkt skadlig metafor att utgå från. Problemet är att vi, när vi talar om tjänster på det sättet, också beskriver en mycket specifik sorts relation mellan två aktörer: en relation som rent principiellt föreligger mellan två jämlika parter, och en relation som när som helst kan avslutas. Om jag hittar en billigare städfirma förväntas jag utifrån någon sorts ekonomisk logik avsluta min relation till den nuvarande. Logiken är densamma som när naturliga pollinatörer ersätts med inhyrda – eller, för den delen, med mänsklig arbetskraft. Den ekologiska nyttan med att använda människor istället för bin är inte särskilt uppenbar. Faktum är att det snarast är fråga om en ekologisk onytta. Rent marknadsekonomiskt är det däremot fullt rationellt, vilket historien gång på gång har visat.

Lösningen, som jag ser det, är att överge ekonomins tjänstebegrepp och istället tala om tjänster så som de beskrivs inom samhällsvetenskaperna (framför allt då antropologin). Redan Marcel Mauss begrep att en tjänst i ett socialt sammanhang är en handling som fordrar kompensation i form av en gentjänst. Utbyte av gåvor är i mångt och mycket vad som upprätthåller sociala relationer, ett ständigt flöde av transaktioner fram och tillbaka som aldrig avslutas. Frågan om betalning för ekosystemtjänster, den som ekonomerna knappast kan svara på (vilken nytta har en skogsdunge av en summa pengar?), får då snabbt sin lösning: naturen ger oss något, och vi ger i vår tur något tillbaka – till exempel i form av naturvård. En sådan relation är liksom vänskap och släktskap ständigt pågående, och inget som enkelt låter sig avslutas.

I ett samhälle som genomsyras av marknadsekonomins logik ligger det nära till hands att tro att lösningen ligger i att tillmäta naturen ett värde i pengar. Bara vi sätter ett pris på ekosystemen kommer det ekonomiska systemet på något magiskt vis ta hänsyn til naturen. Men faktum är att det finns gott om vardagliga relationer som vi förmår värdesätta utan att sätta ett pris på dem i ekonomiska termer – relationer där en marknadsekonomisk logik närmast skulle te sig malplacerad. Det är till exempel ingen som förväntar sig att jag ska betala mina föräldrar för den tjänst de tillhandahållit i form av uppfostran, mat och husrum. Den förälder som ändå gör så – som författaren Ernest Thompson Setons far, som helt enkelt gav honom en faktura den dag han fyllde 21 – betraktas knappast som särskilt sympatisk av sin omgivning. En vänskapsrelation ter sig som en betydligt mer rimlig metafor för mitt förhållningssätt till naturen än en affärstransaktion.

Ekosystemtjänster är ett begrepp som i sin nuvarande form är mer eller mindre värdelöst. Marknadsekonomin är inte lösningen på våra ekologiska kriser, den är orsaken till dem. Vad vi istället  borde tala om är ekosystemgentjänster – inte bara den nytta vi har av naturen, utan också vad vi bör göra i gengäld. Vår relation till den natur som omger oss, som vi är en del av, måste vara en som präglas av ett ständigt pågående givande och tagande. En relation som inte kan avslutas så snart ett mer kortsiktigt lönsamt alternativ uppenbarar sig.